what to do..?
Jag sitter och tittar ut på den något blåa himlen utanför fönstet och önskar att molnen skulle komma lite snabbare
och att det skulle börja regna, inte bara för att det är så varmt och klibbigt att det skulle behövas utan även för att
jag skulle behöva de.. Ett sätt som jag förut har flytt vardagen genom är att ut och gå, jag kunde gå och irra omkring
i flera timmar - ibland hela nätter - men nu när jag går så mycket till och från jobbet så finns det inte längre någon
flykt i det. Därför längtar jag efter regn, att gå ut och gå i regn gör mig alltid så lugn, det har en sån inverkan på mig
att alla jobbiga känslor och alla jobbiga vardagstankar rinner av mig - bokstavligt talat. Det är något som jag har
blivit väldigt påmind om nu de senaste dagarna - speciellt i lördags när jag skulle gå från jobbet och ner till tåget -
jag saknar den känslan som jag kunde få förut genom att bara skicka iväg ett sms mitt i natten och sen blev det
en riktig långpromenad med min bästa vän. Det är det som smärtar, jag har förlorat en sån stor del av mig själv
i det. Många skulle nog kalla det utveckling, och hade jag hört någon annan prata om detta så hade jag säkert med
gjort det, men jag känner inuti mig att det är något helt annat men jag kan inte sätta fingret på vad det är. När jag
är nära att göra det så försvinner det. Jag pendlar hela tiden mellan att vara så nära att veta och att inte veta
någonting längre, jag letar efter min magkänsla men jag är bara borttappad. Jag lever mig in i böckerna som jag
läser på ett väldigt osunt sätt och drömmer mig bort till andra äventyr, jag har alltid haft svårt för att vara på ett
ställe och att bara vara nöjd och det vet jag - men detta är någon helt annan känsla. Jag letar efter något, något
som jag längtar efter.. Men jag kan inte för allt i världen beskriva för någon annan, eller mig själv, vad det är.. ♥
funderingar ♥
Jag hatar att tvivla på mig själv, speciellt på mina kunskaper.
Förra kursen som jag läste var Pedagogisk ledarskap på distans och jag kan väl
säga att jag inte direkt var speciellt intresserad av det utan läste den mest för att
få ett betyg. Men eftersom jag inte var intresserad så hade jag väldigt svårt för
att ta till mig grejerna, eller iallafall de många olika begreppen - jag kan helt
enkelt inte få isär det. Det gjorde att jag inte direkt fick ett jätte bra betyg, men
jag fick G så jag fick iallafall ett betyg men nu när jag sitter här och ska ringa till
läraren för att ha mitt betygsamtal så är jag skit rädd - jag har nästan hjärtklappning.
Jag förstår inte varför jag tvivlar på mig själv, det är inte hela världen att det bara
blev ett G, eller hur? Men samtidigt så är jag väldigt stolt över mig själv för när jag
gick på gymnasiet så hade jag väldigt låga krav så då satte jag mitt mål på ett G
bara för att inte bli besviken och nu har jag satt mitt mål på MVG istället, blir inte
besviken om jag får VG men blir riktigt ledsen (på mig själv) när jag får ett G.
Nu är min fråga, är det bra att ha höga krav och bli besviken eller
är det bättre att ha låga krav och bli överraskad när det går bättre?
Edit: Efter mycket om och men fick jag tag i läraren och fick veta att jag ändå fick ett VG i slutbetyg!
sängen väntar på mig ♥
Nu har M precis gått iväg till sitt vaktmöte och jag sitter här med svullna ögonlock, huvudvärk
och en kropp och stretar emot när det gäller allt. Vill inte sitta still, vill inte ligga ner, vill inte
gå runt, vill inte göra något - ingenting är rätt. Har haft hjärtklappning extra mycket senaste
dagarna vilket gör mig lite extra nervös också - vill inte stressa eller känna mig ogrundad men
jag vet inte vad det är som påverkar mig.
Om det är flytten som gjort det, att allting hände så snabbt och jag inte riktigt hann fixa
det själv utan blev så beroende av andra (läs mina föräldrar) eller om det är något annat som
ligger och pyr? Jag vet bara att jag sover extremt dåligt och känner mig alltid trött - det funkar i
nte nu när skolan börjar igen nästa vecka. Jag är bara i upplösningstillstånd hela tiden och jag
gråter konstant - inte av att jag är ledsen utan av ren lycka och tacksamhet över mitt liv mer.
Jag vet faktiskt inte hur allt gör ihop men det finns där och jag stör mig på det!
och en kropp och stretar emot när det gäller allt. Vill inte sitta still, vill inte ligga ner, vill inte
gå runt, vill inte göra något - ingenting är rätt. Har haft hjärtklappning extra mycket senaste
dagarna vilket gör mig lite extra nervös också - vill inte stressa eller känna mig ogrundad men
jag vet inte vad det är som påverkar mig.
Om det är flytten som gjort det, att allting hände så snabbt och jag inte riktigt hann fixa
det själv utan blev så beroende av andra (läs mina föräldrar) eller om det är något annat som
ligger och pyr? Jag vet bara att jag sover extremt dåligt och känner mig alltid trött - det funkar i
nte nu när skolan börjar igen nästa vecka. Jag är bara i upplösningstillstånd hela tiden och jag
gråter konstant - inte av att jag är ledsen utan av ren lycka och tacksamhet över mitt liv mer.
Jag vet faktiskt inte hur allt gör ihop men det finns där och jag stör mig på det!
Men jag är kär & jag klarar allt!
vakna med the voice ♥
Nu sitter jag och tittar på Vakna med The Voice, som jag nästan alltid gör på morgonen. Idag är det Tyra & Bella som är gäster för att prata om deras nya webprogram som det har blivit sån hysteri om. Det första som slog mig var att de var med kl 7 (inte direkt bästa tiden och om de nu är så stora och populära varför lätt de inte dem komma vid halv nio som alla de andra "riktiga" gästerna?
Bara jag som tyckte detta var lite komiskt?
saknad ♥
Har precis pratat lite med M som sitter ensam på ett litet hotellrum nere i Malmö, det gör ont i mig att höra det. Vill inget annat än att sätta mig på ett tåg och åka ner till honom. Helt sjukt vilka känslor han framkallar inom mig. Jag är verkligen kär, på ett helt annat sätt än jag någonsin varit förut.
Däremot så upptäckte jag en konstig sak som jag gör idag, jag går runt allting - från köket & genom hallen för att komma in i stora rummet istället för att gå från köket & genom sovrummet för att komma in i stora rummet (vi bor i en rundgångs lägenhet). Men det finns faktiskt en bra anledning till detta, alltid vid denna tiden så brukar datorn aldrig vara avstängd utan då sitter han i stolen och spelar. & det är väldigt sällan som jag går förbi utan att säga något. Det är jobbigt att inte se honom sitta där och vara "osocial" efter att ha träffat honom varje dag i 6 månader nu så känns det enormt tomt och ensamt här nu. Allt känns väldigt meningslöst just ikväll - det är svårt.
Jag vill få hem min älskling och aldrig mer släppa iväg honom. Kommer bli tomt & svårt att sova i natt.
usch & fy!
Inget hjärta i rubriken nu...
M har precis gått iväg för att ta tåget ner till Malmö och ska stanna där i 3 dagar, inte alls kul. Det enda jag kan göra just nu är att gråta - aldrig varit med om att känna såhär förut. Gjorde nästan fysiskt ont att se honom gå innan. Nej, jag tycker inte alls om detta & jag ser inte alls fram emot att sova själv nu 2 nätter. Aldrig gjort förut i denna lägenheten..
tips ♥
Jag behöver tips på bloggar idag, hjälp mig!
Behöver en ny veckans blogg så bara lämna en kommentar om just du vill hamna i denna veckans strålkastarljus ;)
blir så fruktansvärt trött ♥
Huvudvärk, täppt i näsan, nyser, feber, ont i kroppen och känns som om varenda energidel i kroppen har sugit ur mig. Ont i leder också vilket är rent åt h*lvete för det gör det jätte svårt att skriva på datorn = ingen bloggning. Alltid blir fingrarna så stela att jag knappt kan böja dem för att trycka ner tangenterna, speciellt på denna datorn där allting sitter så himla tätt och där vissa knappar inte funkar ibland. Riktigt drygt. Hur länge ska jag behöva vänta på att få mina pengar på HP så jag kan köpa min nya dator?! Trött är bara förnamnet.
Denna j*kla förkylningen gör att jag missar ACoA mötet ikväll vilket inte alls känns bra, hade behövt prata av mig lite om allt som händer. Plus att jag hade velat träffa Marie som gick igenom en super stor grej igår - om du läser så ska du veta att jag är jätte stolt över dig! Men får hoppas att jag är pigg till söndag igen så jag kan gå på stegmötet iallafall.
Något som gör mig ännu mer trött och tappa lusten är bloggen, är inte nöjd med någonting så kan knappt vänta på att den nya designen är klar! Ska bli så kul, såg ett utkast innan och den kommer bli super fin =)
Nu blir det Biggest Loser på tv medan jag väntar på att M ska komma hem.
Denna j*kla förkylningen gör att jag missar ACoA mötet ikväll vilket inte alls känns bra, hade behövt prata av mig lite om allt som händer. Plus att jag hade velat träffa Marie som gick igenom en super stor grej igår - om du läser så ska du veta att jag är jätte stolt över dig! Men får hoppas att jag är pigg till söndag igen så jag kan gå på stegmötet iallafall.
Något som gör mig ännu mer trött och tappa lusten är bloggen, är inte nöjd med någonting så kan knappt vänta på att den nya designen är klar! Ska bli så kul, såg ett utkast innan och den kommer bli super fin =)
Nu blir det Biggest Loser på tv medan jag väntar på att M ska komma hem.
Bye Bye ♥
lunchdejt ♥
Nu har jag haft besök här "hemma". Pappa kom upp med lunch och vi satt vid matbordet och pratade lite - hör inte till vanligheterna direkt och det känns. Jisses vad ledsen jag känner mig nu när han gått =S
Det var längesedan pappa och jag satt själva och bara pratade när vi åt, när jag bodde hemma så satt vi oftast antingen framför tvn eller så satt vi på två olika ställen i det stora huset. Min pappa har hjälpt mig igenom väldigt mycket på sista åren och när jag var yngre så var hans hus en fristad för mig - ett ställa som jag alltid kunde rymma till när helvetet hos mamma blev för mycket. Vi har aldrig haft såhär bra kontakt innan och det är väldigt skönt att vi båda har lärt oss att respektera varandra.
Det var längesedan pappa och jag satt själva och bara pratade när vi åt, när jag bodde hemma så satt vi oftast antingen framför tvn eller så satt vi på två olika ställen i det stora huset. Min pappa har hjälpt mig igenom väldigt mycket på sista åren och när jag var yngre så var hans hus en fristad för mig - ett ställa som jag alltid kunde rymma till när helvetet hos mamma blev för mycket. Vi har aldrig haft såhär bra kontakt innan och det är väldigt skönt att vi båda har lärt oss att respektera varandra.
Pappa, även att jag har tagit dig för givet förut så uppskattar jag allt du gör för mig.
Bye Bye ♥
tankar ♥
(rubriken skulle egentligen vara: "läggdags" för det var
då som jag skrev det, precis innan jag somnade igår.)
då som jag skrev det, precis innan jag somnade igår.)
Jag får alla möjliga konstiga tanknar när jag ska gå och lägga mig, det är som om hjärnan då släpper fram alla de jobbiga (dysfunktionella) tankarna som jag vägrat tänka under dagen..
Jag har övervunnit massor i mitt liv (enligt mina mått så ingen behöver säga emot), det har varit allt möjligt. Minns speciellt en gång när jag insåg att jag tappat kontrollen över mitt liv.
Jag gick i 2an eller 3an på Tullen och hade precis fått glasögon (ett par mörkblåa som mamma älskade men som jag inte trivdes så bra i). Minns inte om jag var kaxig eller om jag helt enkelt umgåts med fel killar (som jag så ofta gjorde då) men en kille som gick i 5an kom fram och kallade mig - en sak - och jag agerade (istället för reagerade) direkt. Jag - med mina 25 - 30 kg - hoppade på denna gigantiska kille och klöste och fräste tills lärarna drog bort mig..
Då blev jag rädd för mig själv. Han hette Linus btw, det kommer jag aldrig glömma.
Jag har tagit mig ur både misshandel i förhållanden och familjerelationer. Kommit ut hel ur ett långt matmissbruk (+ även andra missbruk). Det har varit en lång väg som tagit mig 22 år, och jag har en lång väg kvar. Men trots allt jag gått igenom, har jag aldrig varit med om något så jobbigt och smärtsamt som den dagen jag förstod att det aldrig skulle bli W och jag, det har gått snart 2 år. Och det faktum att vi inte ens pratar med varandra längre gör mer än ont.
Det är förlamande ibland. (Tiden läker inte alls sår)
Tro inte att jag inte är tacksam eller lycklig över mitt liv, jag älskar det. Och trots att jag gjort extremt dumma val så står jag för allt mitt förflutna och jag döljer ingenting. Jag vill se mig själv som äkta tackvare de människor som jag valt att ha i mitt liv.
Jag har övervunnit massor i mitt liv (enligt mina mått så ingen behöver säga emot), det har varit allt möjligt. Minns speciellt en gång när jag insåg att jag tappat kontrollen över mitt liv.
Jag gick i 2an eller 3an på Tullen och hade precis fått glasögon (ett par mörkblåa som mamma älskade men som jag inte trivdes så bra i). Minns inte om jag var kaxig eller om jag helt enkelt umgåts med fel killar (som jag så ofta gjorde då) men en kille som gick i 5an kom fram och kallade mig - en sak - och jag agerade (istället för reagerade) direkt. Jag - med mina 25 - 30 kg - hoppade på denna gigantiska kille och klöste och fräste tills lärarna drog bort mig..
Då blev jag rädd för mig själv. Han hette Linus btw, det kommer jag aldrig glömma.
Jag har tagit mig ur både misshandel i förhållanden och familjerelationer. Kommit ut hel ur ett långt matmissbruk (+ även andra missbruk). Det har varit en lång väg som tagit mig 22 år, och jag har en lång väg kvar. Men trots allt jag gått igenom, har jag aldrig varit med om något så jobbigt och smärtsamt som den dagen jag förstod att det aldrig skulle bli W och jag, det har gått snart 2 år. Och det faktum att vi inte ens pratar med varandra längre gör mer än ont.
Det är förlamande ibland. (Tiden läker inte alls sår)
Tro inte att jag inte är tacksam eller lycklig över mitt liv, jag älskar det. Och trots att jag gjort extremt dumma val så står jag för allt mitt förflutna och jag döljer ingenting. Jag vill se mig själv som äkta tackvare de människor som jag valt att ha i mitt liv.
♥ Linn | Lizette | Marie | Putte | Micke ♥
Jag älskar alla er på den listan, ni förgyller mitt liv! Men jag skulle vilja lägga till en till..
Jag väljer själv om andra människor ska kunna älska mig för den jag är - jag kan stolt se mig själv i spegeln och säga att jag älskar och respekterar den jag ser. Tack för livet.
Jag väljer själv om andra människor ska kunna älska mig för den jag är - jag kan stolt se mig själv i spegeln och säga att jag älskar och respekterar den jag ser. Tack för livet.
Bye Bye ♥
