Jag sitter och tittar ut på den något blåa himlen utanför fönstet och önskar att molnen skulle komma lite snabbare
och att det skulle börja regna, inte bara för att det är så varmt och klibbigt att det skulle behövas utan även för att
jag skulle behöva de.. Ett sätt som jag förut har flytt vardagen genom är att ut och gå, jag kunde gå och irra omkring
i flera timmar - ibland hela nätter - men nu när jag går så mycket till och från jobbet så finns det inte längre någon
flykt i det. Därför längtar jag efter regn, att gå ut och gå i regn gör mig alltid så lugn, det har en sån inverkan på mig
att alla jobbiga känslor och alla jobbiga vardagstankar rinner av mig - bokstavligt talat. Det är något som jag har
blivit väldigt påmind om nu de senaste dagarna - speciellt i lördags när jag skulle gå från jobbet och ner till tåget -
jag saknar den känslan som jag kunde få förut genom att bara skicka iväg ett sms mitt i natten och sen blev det
en riktig långpromenad med min bästa vän.  Det är det som smärtar, jag har förlorat en sån stor del av mig själv
i det. Många skulle nog kalla det utveckling, och hade jag hört någon annan prata om detta så hade jag säkert med
gjort det, men jag känner inuti mig att det är något helt annat men jag kan inte sätta fingret på vad det är. När jag
är nära att göra det så försvinner det. Jag pendlar hela tiden mellan att vara så nära att veta och att inte veta
någonting längre, jag letar efter min magkänsla men jag är bara borttappad. Jag lever mig in i böckerna som jag
läser på ett väldigt osunt sätt och drömmer mig bort till andra äventyr, jag har alltid haft svårt för att vara på ett
ställe och att bara vara nöjd och det vet jag - men detta är någon helt annan känsla. Jag letar efter något, något
som jag längtar efter.. Men jag kan inte för allt i världen beskriva för någon annan, eller mig själv, vad det är..  ♥