Jag får alla möjliga konstiga tanknar när jag ska gå och lägga mig, det är som om hjärnan då släpper fram alla de jobbiga (dysfunktionella) tankarna som jag vägrat tänka under dagen..
Jag har övervunnit massor i mitt liv (enligt mina mått så ingen behöver säga emot), det har varit allt möjligt. Minns speciellt en gång när jag insåg att jag tappat kontrollen över mitt liv.
Jag gick i 2an eller 3an på Tullen och hade precis fått glasögon (ett par mörkblåa som mamma älskade men som jag inte trivdes så bra i). Minns inte om jag var kaxig eller om jag helt enkelt umgåts med fel killar (som jag så ofta gjorde då) men en kille som gick i 5an kom fram och kallade mig - en sak - och jag agerade (istället för reagerade) direkt. Jag - med mina 25 - 30 kg - hoppade på denna gigantiska kille och klöste och fräste tills lärarna drog bort mig..
Då blev jag rädd för mig själv. Han hette Linus btw, det kommer jag aldrig glömma.

Jag har tagit mig ur både misshandel i förhållanden och familjerelationer. Kommit ut hel ur ett långt matmissbruk (+ även andra missbruk). Det har varit en lång väg som tagit mig 22 år, och jag har en lång väg kvar. Men trots allt jag gått igenom, har jag aldrig varit med om något så jobbigt och smärtsamt som den dagen jag förstod att det aldrig skulle bli W och jag, det har gått snart 2 år. Och det faktum att vi inte ens pratar med varandra längre gör mer än ont.
Det är förlamande ibland. (Tiden läker inte alls sår)

Tro inte att jag inte är tacksam eller lycklig över mitt liv, jag älskar det. Och trots att jag gjort extremt dumma val så står jag för allt mitt förflutna och jag döljer ingenting. Jag vill se mig själv som äkta tackvare de människor som jag valt att ha i mitt liv.