Jag är instängd, i detta lilla rum med fönster mot gården.
Jag hör henne vandra fram och tillbaka utanför dörren, men snabba tunga steg.

Hon är arg, fly förbannad för något som jag inte gjort - så som hon oftast är.
Jag räknar sekunderna som det tar tills hon stannar, ett - två - tre - fyra - tyst.
Hon stannade!

Jag fäster blicken på handtaget sekunden innan hon drar ner det och kommer
störtande in i rummet, jag försöker skydda både huvud och kropp men slagen
haglar från hennes ilska. Hon skriker och slår men jag hör inte vad hon säger.

Jag är knäpptyst som alltid, finns ingen idé att säga emot eller skrika för då
säger hon bara till mig att hålla käft så inte grannarna hör.

Jag förstår inte hur ingen kan höra henne - hur ingen kan förstå.
Mina blåmärken säger mer än tusen ord..