Jag insåg väldigt tidigt att det var något "fel" på mig,
på min familj och alla relationer som jag hade i livet.
Det fanns väldigt lite äkta och jag visste nog aldrig
vad kärlek var, eller hur det kändes att få en riktig kram
förrän jag var 12 och min kompis dog. Jag kommer ihåg
att jag, mormor, mamma & min morbror var hos släktingar
i Motala just den veckan när vi alla fick reda på det.
Eller mamma hade läst det i tidningen samma måndag som
vi skulle åka och bestämde sig för att inte berätta för mig
bara för att hon inte ville förstöra min semester. Så hon
berättade för mig samma dag som begravningen var,
på torsdagen under den veckan. Jag har nog aldrig känt
mig så handlingsförlamad och sviken - hur kunde hon inte
berätta för mig så jag fick en ärlig chans att vara med
på hennes minnesstund? Är det rätt att bestämma något
sådant åt en 12-åring? Hade inte jag rätt att bestämma
det själv? Jag hade likaväl kunnat stanna hemma hos pappa.
Men i vilket fall som helst, jag kommer ihåg att jag kom in
genom dörren till den lilla stugan som vi bodde i och mormor
förstår direkt att mamma har berättat och hon tar mig i famnen
och kramar mig så ärligt och äkta som jag aldrig har känt förut.
Min mormor och min farmor har alltid varit min trygga punkt i
livet och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra när de inte finns
där längre. Jag bara ber om att jag har en annan stabil punkt
i kärleken och med M när väl det händer.

Men åter till poängen, hur det än är så lärde jag mig aldrig om
kärlek i min familj då det materiella nästan alltid har tagit över.
Det är så dys som jag har vuxit upp, med en mamma som tvingats
jobba enormt för att vi skulle överleva och en pappa som varit
väldigt distanserad med jobb och övriga nöjen. Men på något sätt
så hittade jag dit själv, jag hittade kärlek i en speciell vän som
gett mig så enormt mycket - han har alltid känt mig bättre än vad
jag själv har gjort. Han har varit ett enormt stöd genom nästan
halva mitt liv och faktiskt älskat mig trots att jag själv aldrig gjort
det och jag kan ärligt säga att han har räddat mitt liv många
gånger trots att han nog aldrig har förstått det själv. Jag blir
glad av alla minnen som jag tänker på nästan dagligen, det
är en sån stor del av mig och jag kommer aldrig glömma det -
jag är glad över att jag har haft chansen att känna och dela
mitt liv med en sån människa under så många år.

Jag är tacksam över mitt liv trots alla motgångar och alla
människor som jag har träffat under vägen. Jag har tur som
har fått en ny chans till ett bra liv efter den branta vägen
rakt åt helvetet som jag vandrade för 2 år sedan. Jag har
kommit lång väg och på tisdag (den 30/3) är det ett år
sedan jag gick på mitt sista möte i efterbehandlingen.

Jag tackar min lycklig stjärna över att jag fått styrkan
att dra mig upp till ytan och att jag fick hjälp med att
acceptera mitt förflutna. Jag är tacksam över att jag
fick chansen att växa upp och hittade en massa härliga
människor (och vänner) på vägen.   ♥