Jag kan inte säga att jag har vuxit upp med missbrukare i det sammanhanget som det är vida känt på
stan, ingen av dem har någonsin (vad jag vet) använt varken alkohol eller droger som flykt från
verkligheten. Däremot så har pappa alltid varit arbetsnarkoman och medberoende & mamma som är
vuxet barn och som alltid skylt på mig så fort något gått fel eller inte som hon tänkt sig. Jag tror att när
jag var mindre så såg hon på mig som något som förstört hennes liv, något som hon hade fått för sina
synder - och vilka synder!

Mina föräldrar separerade väldigt tidigt, jag var inte ens 5 år gammal, och pappa bodde kvar i det stora
huset på Långö medan mamma och jag flyttade till den lilla lägenheten inte långt ifrån mormor & morfar 
(för att få så mycket hjälp som det bara gick eftersom hon visste precis hur frånvarande pappa skulle
vara). Mina morföräldrar, de jätte snälla människorna som aldrig skrek eller ens bråkade, bodde bara
precis ett hus bort från oss och det var där jag spenderade mina dagar eftersom mormor var dagmamma.
Men vad jag kommer ihåg av min morfar så var han lite skräckinjagande ibland - han hade hälsoproblem
och kunde blåsa upp något enormt om vi barn skrek för mycket (inte så konstigt när han kom hem trött
från jobbet). Men han älskade mig och jag älskade honom, han var min totala fasta punkt som jag kunde
berätta vad som helst för då jag visste att det inte skulle komma fram till mamma eftersom de två inte
pratade med varandra. Dock så har jag inget minne av att jag någonsin berättade om misshandeln - jag
har väldigt få minnen överhuvudtaget från min barndom.. Men jag kommer ihåg att mamma en gång
berättade hur morfar hade betet sig mot henne när hon var yngre.
Hon hade fått en klocka i födelsedagspresent" (inte säker) och hon hade råkat bada med den och den
hade stannat. Hon berättade hur rädd hon var att gå hem och berätta den, både för mormor och för
morfar - men hon gjorde det. Jag kommer inte ihåg vem av dem det var som hade smält till henne men
jag kommer ihåg att hon berättade hur mycket hat och förakt hon hade känt - vissa människor lär sig inte..
för hon vände sig om och gjorde samma sak mot mig i flera år..

Det är känt att människor oftast inte lär sig av andra människors misstag, men jag har brytit cirklen.
Jag satte mitt liv på halt i 1½ år för att lära mig livet "rätt" från grunden, lära mig att hantera mina
känslor för att jag inte ska föra det vidare till mina barn. Jag har lovat mig själv och "gud" att jag
ALDRIG någonsin ska ens tänka tanken om att slå mina barn, eller ännu värre - knyta näven mot dem!