Idag har jag en hemsk huvudvärk, hade ett litet sammanbrott igår så därför resulterade det i minimigrän
idag. Inte så konstigt kanske egentligen.. Men efter lunchen så kom M med goda nyheter så nu känner jag
att jag kan koppla av igen, kanske t.o.m kan klarar av att varva ner så mycket att jag kan ta en tupplur
innan jag ska iväg och träffa Linn för att äta pizza & ha spelkväll. Hennes sambo ska vara iväg och pilla
med bilen hela kvällen så det kom ett fint sms där hon frågade om jag ville hitta på något ikväll - så då
föreslog jag pizza som jag har varit så sugen på ett bra tag nu. Ska bli skönt att slappna av rikigt efter
denna jobbiga period som varit nu.

Haft lite jobbigt med mamma & mormor sista tiden, träffat den två tillsammans många gånger nu och har
upptäckt att min kära mamma har det (eller iallafall haft) lika jobbigt med sin mor som jag har det med
henne. Vilket gör det väldigt jobbigt för då använder mamma mig som psykolog, ännu en gång, och då
ska jag hantera både hennes om hur hon tycker att mormor beter sig och så ska jag hantera hur jag
tycker att mamma beter sig mot mig. Vilket är precis likadant som hon tycker att mormor beter sig mot
henne. Någon som förstod den där väldigt snurriga förklaringen..? Kan inte direkt klandra er om ni inte
gör det för jag hade nog faktiskt inte gjort det.

- Minne -

Jag kommer ihåg en grej som hände när jag var ungefär 8 eller 9 år, vi bodde i den stora trean på
Pantarholmen och mormor bodde precis 2 hus bort. Hon var nere hos oss, vilket hon väldigt ofta var
efter mamma och pappa separerat, och mamma och jag började bråka av någon anledning som jag
inte kan komma ihåg. Jag rymmer in i mitt rum och mormor följer efter. Sen kommer jag bara ihåg
att mamma kommer in när jag sitter i mormors knä och mormor tittar på henne och skriker : "Ska
jag ta henne och hjälpa dig uppfostra din dotter?!"

Det är ett jäkligt smärtsamt minne för av någon anledning så har det grävt ner så så djupt ner i min
hjärna att jag aldrig kommer glömma det och jag kommer alltid att känna mig lugn när jag tänker
på det. Jag har alltid varit på det klara med att väldigt mycket i min uppväxt har varit helt fucked up
och därför förstår jag varför jag har blivit så konstig på alla sätt och vis & varför jag passar så sjukt
bra in på ACoA och på behandlingen där jag har gått. Jag behöver konstant hålla koll på mig själv,
speciellt nu när vardagen sätter en väldigt stor press på oss två.
Men jag repeterar : aslong as I have him, everything will be alright.